Alla har vi vänner men det finns alltid EN som står än närme än vad alla andra gör. I mitt fall var det Lilja Moilanen. Och när man förlorar den som stog än allra närmst då skapas en skada som aldrig försvinner, den syns inte men den finns där inom sig, och den verker ingenting kan bota verken finns där föralltid. Den tjejen jag pratar om nu hon visste ALLTING om mig, hon har sett alla sidor utav mig, hon känner mig utan & innan till. Henne kunde jag berätta allt för för jag visste att hon aldrig dömde mig, När jag var ledsen vände jag mig till henne ingen annan för jag visste att hon förstog mig så som ingen annan gjorde. vi skapade minnen tillsammans sånt som jag inte skulle kunna göra med någon annan, sånt som bara hon & jag kunde göra men vi kunde bara göra det tillsammans, bara vi två. Det var vi som gjorde allting tillsammans, vi gjorde saker vi inte fick vi gjorde väl en del farliga saker  men vi visste att vi skulla klara oss sälänge vi var med varandra. Jag svek henne hon svek mig men mest var det jag, men vi hittade alltid tillbaks. Men nu vet jag inte, vi kanske inte kommer vara vi 2 någonsin igen, det gör ont att tänka tanken, det svider i hjärtat. Ingenting står rätt till för hon var en så viktig person i mitt liv, hon är den enda av mina vänner som är som jag. Vi förstog varandra, vi kunde läsa av varandras läppar. Började jag en mening så kunde hon avsluta den. helt otroligt att man kan finna någon som är så lik än själv. Vi kanske inte hade samma uppväxt vi kanske inte har samma problem, men ändå så lika. Jag kanske inte får henne tillbaks i mitt liv, kommer aldrig att kunna vänja mig vid det, men kanske måste lära mig att acceptera eftersom att det var jag som såg till att det blev som det blev. Tänker avrunda texten nu och säga tack för att vi hann skapa så många minnen, tack för allt vi gjort, tack för allla miljontals gånger du ställde upp på mig, tack för våran tid, tack för allt. Jag saknar dig bara så du vet